Permis

Vi är hemma på permis över helgen. Sååå underbart. Tilla är dock otroligt intensiv. OTROLIGT. Reaktion på vårt nya splitfokus. Förhoppningsvis går det över snabbt.

Något vi saknat i förtäringsväg på sjukhuset är riktigt gott kaffe. Gissa hur gott detta smakade?! Urban Delis hemrostade kaffe med kardemummasmak!!! To die for. Tack Anna Panna för leveransen.

Att göra det bästa av situationen

Mysa i sjukhussängen med båda mina barn. Och Henrik som passopp. Blir inte bättre än så. Tack.

Jag och min dotter

Igår testade vi lekplatsen på Astrid Lindgrens barnsjukhus. Den var ok, det som saknades var alla barnen... Det är ju halva nöjet att barnen kan leka med varandra. I allt elände såg jag att min dotter visade prov på goda gymnastiska egenskaper, balansgång var roligaste leken igår. Bommen var ju en av mina favoritgrenar under min aktiva tid, ska Tilla gå i mina fotspår?

Tack fina lilla människa för gårdagens powerboost. Jag älskar dig!!!

Inte redo

Allan hade syrgasen borta flera timmar igår, positivt. Vi var tvungna att sätta tillbaka den på eftermiddagen. Tydligen ganska vanligt. Två steg fram, ett tillbaka. Vi vill helst gå hem med sladdarna urkopplade. Men som sagt, syrgasen är snart ett minne blott. Och nu har vi fått order om att försöka att bara amma, och undvika att använda sonden. Saknaden efter Tilla är gigantiskt, enorm, mitt hjärta slits itu, varje gång hon lämnar sjukhuset på kvällarna. Stackars flicka, hon förstår inte varför vi inte kan följa med hem, jag och lillebror. Usch.

Saknar!!! 

Uppdatering

Allan blev av med sin sista infart igår :) Så skönt. Inga nålar kvar. Idag rök syrgasen. Bara sonden kvar. Den är nog snart också ett minne blott. För idag har han ätit sina mål helt utan den. Alltså bröstet och nappflaska. Underbart. Hemgång=snart!

Urkopplad

Men bara för sitt första bad...

Meet the Allan

Allan kom den 29 juli kl 14.42. 3 776 gram och 51,7 lång. När han kom ut andades han inte och det visade sig att han drabbats av mekoniumaspiration, svalt fostervatten med barnbeck i. Han togs ifrån oss direkt och kvar låg jag och skakande av rädsla över att vår värsta mardröm var på väg att bli verklighet. De fick igång andning och apgar var 8 vid sista mätningen. Han fick fortfarande hjälp med att andas med syrgasmask och barnläkaren ville ha med honom till Iva för observation. Jag fick se honom en snabbis innan de tog honom dit. Läkaren var hoppfull och trodde att jag skulle få hålla honom i mina armar inom ett par timmar. Hoppet tändes och lyckoruset kom åter till oss men bara en timme senare slets hjärtat itu igen. Vi åkte upp på Iva för att säga hej till honom och fick då reda på att han plötsligt blivit sämre. Ett helt läkarteam stod runt hans bädd och arbetade för högtryck. Respirator, morfin, lugnande, antibiotika, nålstick och infarter trängdes på vår sons lilla kropp. Väntan på svar varade i oändliga 40 min. Tillståndet var kritiskt men stabilt. Minuter, timmar och flera dygn senare ligger vi nu i ett samvårdsrum och tar själva hand om vår son under övervakning. Vi är otroligt tacksamma för livet som ständigt påminner oss om hur skört det kan vara.