2010-01-04 och framåt

Natten till det planerade kejsarsnittet var en märklig upplevelse. Jag sa till Henrik att om vi inte hade plockat ut bebisen imorn så hade det inte dröjt länge innan den själv valt att komma ut. Och jag hade så rätt... Jag sov ingenting, bebisen stökade runt som aldrig förr, hade konstig känsla i magen, det var varken oro eller gjorde ont, det vara bara konstigt. Kollade in reprisen av Stjärnorna på slottet, såg småkronorna vinna mot USA (trodde jag...) kl 05:15 sade det klick i underlivet och instinktivt ilade jag in till badrummet och hann med nöd och näppe in i duschen innan vattenavgång, hahah! Så jag vet hur det känns att ha vattenavgång till nästa gång. Värkarna satte igång knapp timme efteråt, hade som mest 4 på en halvtimme, det var precis innan vi åkte ner till kejsarsnittet.

Själva operationen blev som ni kanske har förstått mera komplicerad än vi förutspått, tarmar som var fastvuxna som var läkarna var tvungna att sära på för att komma åt bebisen. När Tilla kom ut var vi alla förvånade över att hon var så pass stor, stolta 3630 gram, alla i op-salen hade gissat under 3000 g utom jag själv. Och hon var en hungrig liten bebbe som började amma med fast och fint grepp så snart de lade henne vid mitt mitt bröst, tårar!

När de delade tarmarna blev det sår som de var tvungna att sy igen även om det inte var öppna sår. För att göra detta ingrepp behövde de hjälp av en specialist som inte fanns tillgänglig och till slut fanns det inget annat alternativ än att söva mig. Pappan och Tilla åkte upp till BB och myste tills de fick komma ner till mig på uppvaket. Jag mådde prima! Jag mådde prima de första två dagarna efter snitten, innan tarmsystemet satte igång. Sedan började helvetet.

Läkarna fruktar en ny tarmvredsoperation. Åtskilliga röntgen, kontrastvätska, sond, kräkningar (tänk er att sitta och amma sitt nyfödda barn och samtidigt ha en undersköterska som håller en kräkpåse under hakan som du fyller...), morfin, dropp, morfin, dropp...

Glädjen över att vårt barn är friskt och vackert håller mig uppe, men inte tårarna borta, gråter över att inte finnas där för henne, över att se barnmorskor ge henne ersättning för jag inte klarar av eller har energi nog att amma, över att vilja hålla henne men mina händer skakar, över att jag missar hennes första dagar i livet... Detta är, om möjligt, värre än all den fysiska smärta jag för tillfället kände.

Det visade sig att tarmarna reagerat väl på sondningen och att en operation blev allt mera avlägsen. Nu börjar nästa fas, att äta, att få igång tarmsystemet, att sakta men säkert börja få tillbaka min energi och ork. Att älska och vårda våran lilla Tilla, jag har kommit en bit på väg. Amningen är rubbad men jag pumpar för att få igång det igen, inatt har hon sovit på mitt bröst, 5 mindre mål mat om dagen, har tom öppnat posten :) Till synes små, små steg, dessa är för mig GIGANTISKA.

Utan Henrik hade jag inte klarat detta! Han är bäst! Jag älskar dig! Personalen på Karolinska C13 har också varit underbara! Speciellt undersköterskan Barbro som är hård men rättvis, hon har lärt Henrik allt han kan om spädbarn, den hårda vägen... Och barnmorskorna Malin och Ulla, ni fick oss att känna oss trygga även i de jobbigaste stunderna!

Har bebisen vänt sig?

Kanske, kanske inte! Magen ser annorlunda ut, beteendet, dvs tacklingarna inifrån, är inte bekant, det som tidigare ganska tydligt har varit ett litet huvud är inte längre samma form, eller åtminstone inte lika tydligt.

Jag undrar om bebisen verkligen kan ha vänt sig utan att jag kan veta om det, när den är så stor? Jag hade visserligen en sömnlös natt då den stökade och bökade som aldrig förr, kan det varit vändingen? Jag vet inte, Henrik vet inte? Vem vet? Ska jag gå och göra ett "drop-in" UL eller ska vi ge oss till tåls til den 30/12 då vi ska till BM nästa gång?

Bilder/tankar, drömförlossning och målbild!

Idag har vi varit på på den första 3-timmarslektionen, av två, i hur vi ska underlätta förlossningen! Vi var båda otroligt fokuserade på uppgiften och tyckte att de tre timmarna passerade i raketfart. Jag kommer garanterat att ha blåmärken på insidan av låren imorgon. Henrik envisades om att nypa mig så hårt han bara kunde eftersom det hårdaste han kan nypa inte ens kommer i närheten av smärtan jag kommer känna under förlossningsarbetet! Tack älskling... Jag/vi känner oss efter första lektionstillfället än mera redo och förväntansfulla inför förlossningen. Det kanske är konstigt, men jag längtar verkligen efter den. Jag tror att det kommer att bli en enorm upplevelse! Tänka happy thoughts, lyssna till ljuvlig spamusik och tänka på hur mysigt vi kommer ha med den lilla bebisen när vi kommer hem!

Jag fattar att det kommer göra sååååååå inåt ONT! Men jag har haft tarmvred, det är enligt doktorerna värre än att föda barn, så BRING IT ON!

Ps. Jag kommer med största sannolikhet att radera detta inlägg efter förlossningen! Ds.