2010-01-04 och framåt

Natten till det planerade kejsarsnittet var en märklig upplevelse. Jag sa till Henrik att om vi inte hade plockat ut bebisen imorn så hade det inte dröjt länge innan den själv valt att komma ut. Och jag hade så rätt... Jag sov ingenting, bebisen stökade runt som aldrig förr, hade konstig känsla i magen, det var varken oro eller gjorde ont, det vara bara konstigt. Kollade in reprisen av Stjärnorna på slottet, såg småkronorna vinna mot USA (trodde jag...) kl 05:15 sade det klick i underlivet och instinktivt ilade jag in till badrummet och hann med nöd och näppe in i duschen innan vattenavgång, hahah! Så jag vet hur det känns att ha vattenavgång till nästa gång. Värkarna satte igång knapp timme efteråt, hade som mest 4 på en halvtimme, det var precis innan vi åkte ner till kejsarsnittet.

Själva operationen blev som ni kanske har förstått mera komplicerad än vi förutspått, tarmar som var fastvuxna som var läkarna var tvungna att sära på för att komma åt bebisen. När Tilla kom ut var vi alla förvånade över att hon var så pass stor, stolta 3630 gram, alla i op-salen hade gissat under 3000 g utom jag själv. Och hon var en hungrig liten bebbe som började amma med fast och fint grepp så snart de lade henne vid mitt mitt bröst, tårar!

När de delade tarmarna blev det sår som de var tvungna att sy igen även om det inte var öppna sår. För att göra detta ingrepp behövde de hjälp av en specialist som inte fanns tillgänglig och till slut fanns det inget annat alternativ än att söva mig. Pappan och Tilla åkte upp till BB och myste tills de fick komma ner till mig på uppvaket. Jag mådde prima! Jag mådde prima de första två dagarna efter snitten, innan tarmsystemet satte igång. Sedan började helvetet.

Läkarna fruktar en ny tarmvredsoperation. Åtskilliga röntgen, kontrastvätska, sond, kräkningar (tänk er att sitta och amma sitt nyfödda barn och samtidigt ha en undersköterska som håller en kräkpåse under hakan som du fyller...), morfin, dropp, morfin, dropp...

Glädjen över att vårt barn är friskt och vackert håller mig uppe, men inte tårarna borta, gråter över att inte finnas där för henne, över att se barnmorskor ge henne ersättning för jag inte klarar av eller har energi nog att amma, över att vilja hålla henne men mina händer skakar, över att jag missar hennes första dagar i livet... Detta är, om möjligt, värre än all den fysiska smärta jag för tillfället kände.

Det visade sig att tarmarna reagerat väl på sondningen och att en operation blev allt mera avlägsen. Nu börjar nästa fas, att äta, att få igång tarmsystemet, att sakta men säkert börja få tillbaka min energi och ork. Att älska och vårda våran lilla Tilla, jag har kommit en bit på väg. Amningen är rubbad men jag pumpar för att få igång det igen, inatt har hon sovit på mitt bröst, 5 mindre mål mat om dagen, har tom öppnat posten :) Till synes små, små steg, dessa är för mig GIGANTISKA.

Utan Henrik hade jag inte klarat detta! Han är bäst! Jag älskar dig! Personalen på Karolinska C13 har också varit underbara! Speciellt undersköterskan Barbro som är hård men rättvis, hon har lärt Henrik allt han kan om spädbarn, den hårda vägen... Och barnmorskorna Malin och Ulla, ni fick oss att känna oss trygga även i de jobbigaste stunderna!