Det som inte får hända hände...

Måndag, Tilla har inte varit på förskolan på två veckor, sjuk en vecka och en veckas påsklov. Hon vinkar hej då och är ganska glad, vilket hon inte brukar vara när jag lämnar henne. Kanske är hon glad över att träffa alla sina kompisar igen. Klockan var strax innan 15 och jag kom för att hämta min dotter, jag noterade att hennes ytterkläder hänger på hennes plats och tar för givet att hon är uppe och leker. När jag kommer upp på övervåningen är det stora barn som leker i gemensamhetsutrymmet och de mindre barnen är inne i ett av lekrummen och leker. När jag kommer in så berättar en av pedagogerna för mig att Tilla är ute och leker. Varav jag svarar att det tror jag inte i så fall har hon gått ut utan kläder, eftersom alla hennes kläder hänger  på hennes plats. Då får jag till svar: "Var är hon då då?" Efter en stunds letande hittar vi henne i ett av vilorummen, sovandes. Till saken hör att i Ateljen, lekrummet till vilket vilorummen ligger i anslutning till, är helt tomt och alla dörrar in dit är stängda och de är dessutom för tunga för en treåring att öppna. Hon har befunnit sig i vilorummet sedan lunchvilan, varit instängd ensam i vilorummet över mellanmålet och en timme till, vi vet inte om hon sovit hela tiden eller försökt ta sig ut. Självklart förväntar vi inte oss att det ska vara ständig övervakning över vårt barn, men att hon varit "borta" i flera timmar utan att någon märker det känner känns inte som en trygg miljö för en treåring. För oss som föräldrar att lämna vårt barn på förskola, hos andra vuxna är ett stort förtroende och ett enormt ansvar, vi lägger, praktiskt taget, det dyrbaraste vi har i förskollärarnas händer. Och efter denna incident känns inte Zornvägen 26 som en trygg miljö för vår dotter att vistas i. Vi hämtar hem henne nu vår lilla, fantastiska Tilla.